Hemfärd Songtext

von Månegarm

Höstens första gryning stiger stilla, sprider sina
Färger över frostig äng. Löv faller mot marken
Ett stormande hav av färger

Ett bidande mörker, står åter vid årets port... Landet faller
Mot en stilla dvala. Dunkla ter sig dagarna, under moln tyngda av
Regn. Isig är Rimfaxes fradga
I arla timma

Ropen från skogen kallar mig hem, till mina
Fränder... till min säng. Hemåt, hemåt... viskar mitt inre
Hem till djupa dalar och lövfyllda sänkor

Till stigarna jag alltid vandrat, till bäckar som släckt min törst
Till gölar och sjöar för mig så bekanta, där jag speglat mig, svalkat
Mig under stjärnklara nätter

Hem, för att känna morgonbrisens kyla
På rådarnas berg... hem

Tankar vandrar över gammal mark. Ekon av det
Gamla arvets hopp. Sluten av gudarnas tunga andedräkt

Askens blad viskar stilla, täljer om jorden och
Världar nedan, om bergen och de som där råda
Viskar om det som är mitt hem

Dess rötter som sig svalka I underjordens kalla
Strömmar. Täljer om visdom som dväljs och
Urkraften som glöder däri

Viskar om havet och bäckarna som där mynnar
Om skogen som ruvar dunkel och stilla
Fylld av minnen och gamla sår

Seg och kraftfull, stolt och klok. Med roten I myllan
Fylld av livets dryck

Täljer om de gamla folken, de vackra som dansar
Över myren. Om skogens konung som stilla vakar vid tjärnens
Kant

Om skogens härskarinna den fagra som förvillar
Detta kvinnliga väsen ljuvt doftande av löv

Den viskar om himlen och stjärnorna där ovan
Om hemligheterna som djäljes där. Viskar nordanbäckens friska
Vatten. Talar om Bifrost den slutliga vägen hem...

Stilla går solen ned I horisonten, de två världarna möts...
Ett drömmens rike faller inpå

Från tjärnen stiger en dimma, lätt som älvors tårar
Vandrar ovan den svarta ytan

Än en gång står jag här. På rådarnas berg
Känner nattbrisens kyla. Månen sjunger sin full

Hör mina fränder ropa. Välkomnar mig hem
Aldrig mer lämnar jag detta. Detta eviga bo

English translation:

The first dawn of autumn slowly rises
Spreading colour over frosty meadow
Leaves fall to the ground
A storming sea of colours

A biding darkness is yet again at Year's gate
The land sinks into a quiet torpor
The days appear dim under clouds heavy with rain
Icy is the froth of Rimfax in the early hours

The calls from the forest call me home. To my kin...
To my bed. Homeward, homeward my inner whispers
Home to deep valleys and leaf-filled vales

To the paths I've always wandered
To streams that have quenched my thirst
To ponds and lakes so known to me
Where I've watched my reflection
Cooled in the night under star-filled sky

Home, to feel the chill of the morning breeze on the mountain of the Fey...
Home

Thoughts wander over ancient land
Hope from the old legacy echoes
Shrouded in the heavy breath of gods

The leaves of the ash whisper quietly
They tell of earth and worlds below
Of mountains and those who rule there
They whisper of that which is my home

These roots that cool
In the cold streams of the underworld
They tell of wisdom that dwell
And the primal force glowing therein

They whisper of the sea
And the brooks flowing there
Of the forest brooding dark and still
Filled with memories and old wounds

Tenacious and powerful. Proud and wise
With the root in the soil. Filled with the liquid of life
They tell of the old people. The beautiful that dance over the bog
Of the king of the forest. Quietly watching by the shore of the lake

Of the mistress of the forest. The frail and misleading
This female being. With a delightful scent of leaves

They whisper of the sky and the stars above. Of the secrets above
They whisper of the fresh water in the northern brook
They tell of Bifrost and the final road home

The sun settles slowly in the horizon. The two worlds meet
A kingdom of dreams falls closely

From the lake a mist rises. Light, as the tears of elves
Wanders over the black surface

I stand here yet again. On the mountainof the fey
Feeling the cold of the night breeze. The moon sings its full

Hear my kin call. Welcoming me home
Never again will I leave this. My eternal home